JAG VET HUR DET KÄNNS NU
Jag vet inte om jag vill somna igen... Gårdagens önskan om att få sova i 100 år gäller inte längre. Nattens mardrömmar har verit så hemska att uppleva. Å jag har tydligen pratat i sömnen.
De jag minns från drömmarna e att jag satt me Neko i famnen å pratade me han å bad han ta hand om sin pappa (Christoffer) när jag e borta. Tänker man efter så e de ju jag som kommer bli äldre än katten, hur dumma får drömmar vara. Men sen om jag tänker efter förstår jag varför jag sa så.. Jag omslöts av vatten å strunta helt i att ta mig till ytan.
Nu på morgonen drömde jag nästan samma fast att jag gjorde mig en snara att ha om halsen, men då sa jag inte farväl till Neko vad jag minns. Nä skit i drömmarna dom e bara så otäcka.
E lite ledsen över att inte kunna hjälpa Stina just nu, som ska få "min" bebis när som helst. De e illa om jag inte ens har lust att passa barnen. Jag är inte stark nog i mig själv för att orka hålla koll på dom, orka bry mig över alla hyss dom hittar på. Vill bara lägga mig i sängen å skita i allt just nu.
